Sist Max åkte ner till hans ägare i Småland var det värsta på sjukt länge, tror inte jag har gråtit så mycket någonsin. Kvällen innan han åkte kunde jag inte ens förstå att han verkligen skulle åka, jag tror inte jag ville förstå. När jag dagen efter stängde dörren till transporten började jag förstå, han var på väg.

 

Jag fick lov att hålla en glad min hela dagen då jag skulle fira min födelsedag som varit tidigare i veckan. De (mamma, pappa, farföräldrar, morföräldrar, syskon osv) förstod inte riktigt varför och hur jag kunde vara så ledsen? För det första var det bara en häst och för det andra så var han ju inte direkt död. Men för mig var det nästan som det, jag menar han var ju borta och jag hade ingen aning om när jag skulle få se honom igen, om jag ens skulle få se honom igen. 

De första veckorna var svårast, sen började jag leta efter en ny häst. Jag hittade en jag klickade med till slut efter många provridningar och var bestämd på att jag skulle köpa honom. När allt i princip var bestämt fick jag ett sms från Tina där det stod att de skulle ta hem Max till Falun igen och de undrade om jag ville ta hand om honom. Jag kunde inte tänka på något annat än att min prins kom igen så jag avbröt köpet på den andra hästen och började ta hand om Max igen.

Vi har haft en lång resa, många motgångar men även många framgångar. Nu på sista tiden har vi börjat klicka igen, han är mer positiv till allting. Han kommer och möter mig i hagen och följer mig bort till grinden löst. Det han har han i och för sig alltid gjort, men han är ännu mer positiv nu. 

Om ca 20 dagar är det prel. bestämt att Max ska åka ner till i Småland igen. Jag har inte riktigt tänkt på det förns idag, då slog det mig, han åker ju snart. Jag har några andra hästar jag får låna någon gång ibland, men det är verkligen inte samma sak. Jag vill ju ha min ponny.

Jag vet att det kommer vara tusen gånger svårare att skiljas från min bästa vän nu än vad det var för ett år sedan. Men jag förstår att Mulle vill ha tillbaka honom, det finns ingen som Max. He's really one of a kind. Jag kommer sakna honom så otroligt mycket. 

What's a soulmate?